Harry och en annan man bakom disken tittade upp och jag mötte Harrys blick igen.

Det här var töntigt, jag hade precis mött honom och han kände säkert inte som jag, jag skulle bara ta vad jag skulle ha, betala och sedan var det slut med det. Det skulle inte hända något mellen oss, nej det skulle det inte, aldrig någonsin, nu måste jag sluta förvänta mig saker... Mina tankar avbröts när Harry gick runt disken och emot mig.

"Hej!" Sa han och han gav med ett strålande leénde.

Vid närmare efter tanke... jag kunde ju alltid försöka.

"Hej.." Sa jag lite pipigt, man hörde att jag var nevös.

"Wanda, eller hur?"

Han kom ihåg mitt namn

"Jag, och du är..." Jag låtsades ha glömt hans namn, som om det ens var möjligt.

"Harry" Han sträckte fram handen och i en sekund, som känndes som en hel evighet, stog jag bara och stirrade på honom tills jag tog mitt förnuft till fånga och skakade hans hand.

"Angenämt"

Han skrattade till lite. Om det var för mitt ordval eller något annat det visste jag inte, jag visste bara att han såg helt underbar ut när han skrattade.

"Nå, vad får det lov att vara?" Han sa det med så snorkig röst han kunde och jag förstog att han skrattat åt mitt gameldagsa ordval.

Jag gav honom en skämtsamt irriterad blick.

"Jag vet faktiskt inte" Sa jag till slut.

"Nej men varför kom ni hit då?" Han såg förvånad ut.

"Mamma bakade en tårta till min födelsedag men jag tycker inte om det..."

"Men då har du inte smakat på mina tårtor" Utbrast han glatt

"Nej, jag har väl inte det" Sa jag och skrattade åt att han blev så glad.

"Men så kan vi ju inte ha det, då måste du u köpa en"

"Knakse en annan gång, jag tror att det får bli en vetelängd idag"

"Gör så" Han log och gick tillbaka bakom disken.

Det snurrader i mitt huvud och mitt hjärta gick i 140 km/h

Jag tog en påse och la i en vetelängd sedan gick jag fram till den andra killen och betalade. När jag precis skulle lämna bageriet skrek Harry tvärs över hela affären

"Vi ses någon gång, Wanda" och vinkade.

Jag vinkade och log tillbaka och gick ut.

Vad hade hänt? Det kännde så konstigt, som om vi kännt varandra länge. Jag gick tillbaka hem.

När jag kom innanför dörren så möttes jag av Oliver. Han kom springande emot mig och han verkade ha glömt pappa.

"Du har ju inte öppnat dina presenter ju" Sa han och drog med mig in i vardagsrummer där mamma, mormor och morfar satt. Han sprang fram till bordet och tog upp en kartong.

"Öppna min först" Sa han och gav den till mig.

Jag skrattade åt den slarvigt inslagna kartongen och öppnade den. I låg en grön rutig skorta.

"Den är underbar, tack brosan!" Sa jag och gav honom en kram. Den var verkligen jätte fin och jag bara älskar skortor.

Jag har också lite presenter sa mamma och sträckte fram ett stort paket och jag öppnade det. Mer kläder. En Beatles tröja, elvis presley, kiss, sex pistoles och en Ramones tröja. Jag dog i det ögonblicken. Några av tidernas bästa band och sångare.

"Mamma..." Sa jag och gick fram och kramade henne

"Det är väl dom du gillar va?" Sa hon osäkert

"Gillar? nej. älskar? JA! tack mamma du är bäst!"

Dagen började närma sig sitt slut och jag hadde bytt om till pyjamasbyxor och ett linne. Jag satt i soffan med min dator i knät och kollade på Harry Potter och dödsrelikerna del 1 när det plingade på dörren.

Jag stängde ner datorn, pausade filmen och sprang fram för att öppna.

Jag tittade i kikhålet på dörren men såg ingen där men jag öppnade i alla fall och nej, det stog ingen där.

Jag tänkte precis stänga igen dörren när jag såg att det låg något på golvet, det var en kartong med ett litet snöre runt.

Det var en liten lapp på kartongen och det stog: Till Wanda, och när jag öppnade lappen stog det: Grattis på födelsedagen. Gjorde en tårta eftersom du inte skulle ha en men jag vet att du ville. Du behöver inte tacka mig /Harry

Jag började asgarva och tog in kartongen. Jag öppnade den och där låg mycker riktigt en tårta, en vit med mycket grädde och bär på toppen. Jag fick tacka honom senare. Jag ställde in den i kylen och gick tillbaka till vardagsrummet men kunnde inte konsentrera mig på filmen. Han var bara så söt, underbar, rolig, galen och... underbar och det pirrade i hela min mage bara av att tänka på honom.

Jag gick in i mitt rum, slog på tyst musik, kröp ner i sängen och funderade lite.

Efter ett tag föll jag in i en drömlös sömn.

---

Del 3 nu då, inte så lång men det kommer hända mer i nästa del. förlåt att det tog så lång tid att få upp det här inlägget. i alla fall enjoy och K O M M E N T E R A Vad ni tycker^^ PUSS♥

Nästa del är nästan klar men igår satt jag och kollade på gammla x-factor videos och glömde bort att skriva och idag ska jag åka iväg men jag skriver ikväll, håll ut!!!!! :) ♥

"Grattis på födelsedagen käraste" Sa morfar och knuffade till mig lite i sidan

"Ååh, jag kan inte förstå hur du kan ha blivit så stor så snabbt!" Mormor kramade mig länge och i ögonvrån såg jag morfar ta ut något från mormors handväska.

"Vi har något åt dig" Sa morfar och tryckte ner mig i en stol.

"Tack så mycket" Sa jag och tog emot den lilla asken. Jag skakade lite lätt på den och innehållet skramlade en aning.

"Vad är det för något?"

"Det får du väl ta reda på själv" Sa Oliver och kröp upp i mitt knä.

Jag öppnade asken och i låg ett silver halsbandmed ett hjärta och en rund ring. när jag kollade närmare på ringen så såg jag att där fanns en text.

-Vild och Vacker-

"Den är underbar" Sa jag "Tack!!"

Jag ställde mig upp och kramade mormor och morfar.

"Kul att du gillar den" sa mormor med tårar i ögonen "Det var min mormors en gång i tiden. Hon fick den också på sin 17:e födelsedag"

"Får jag sätta på det på dig?" Frågade Oliver och jag nickade. Jag vände mig om och gav honom halsbandet som han knäppte runt min hals.

"Den är jätte fin" sa jag "Tack igen"

I samma stund kom mamma in hon såg väldigt irriterad ut och hon satte sig ner på en stol och la huvued i händerna.

"Vad har hänt mamma?" Frågade jag och satte mig bredvid henne

"Din far..."

Vad är det med Roger?" hörde jag mormor säga

"Vi grälade lite och... han kommer inte idag"

Det blev helt tyst. Jag hade inte träffad min far på ett halv år och jag saknade honom så mycket men jag kunnde klara mig själv men Oliver. Jag vände blicken mot min lille bror och fick se att han hade tårar i ögonen. Jag sprang fram till honom och i samma stun började han gråta. Jag kramade om honom och försökte få honom glad igen.

"Det är ingen fara Oliver, ingen fara. Han kommer en annan gång jag lovar, det är säkert"

Men han forsatte bara att gråta och det kunnde jag väl förstå. Han hade aldrig fått känna av en far och son relation och en gång när jag hämtat honom efter skolan såg jag hur han tittade på sina vänner som blev hämtade av sina pappor. Jag bärde upp honom och gick till hans rum jag la honom ner på sängen och började nynna på min favorit symfoni.

Efter ett litet tag somnade han fast än klockan bara var 15:17 men han behövde glömma pappa så jag väckte honom inte.

Jag gick tillbaka in till köket och där försökte alla låtsas som om ingening hänt. Jag spelade med.

"Ni kan börja med tåran om ni vill"

"Födelsedagsbarnet ska väl ha först?" Sa mamma

"Du vet att jag inte tycker om tårta mamma"

"Åh juste förlåt mig så mycket, vill du att jag bakar bullar eller något? Nej jag kan inte baka bullar, jag springer ner till bageriet och köper något istället."

En tanke slog mig vid ordet 'bageriet' Killen från bokhandeln, Harry, jobbar där.

"Nej!" sa jag, lite för högt. Mamma tittade oförstående på mig.

"Jag menar... Jag kan gå dit, det är så härligt ute.. hej så länge"

Jag sprang in i hallen drog på mig skorna och sprang ut igen. Jag ville så gärna träffa honom igen.

Jag tog samma väg som tidigare ut på gatan och gick igenom staden, bageriet låt på andra sidan av allt.

Jag sprang inte, jag hade inte bråttom tillbaka och det var så varm ute.

Några ungar lekte vid en damm i parken och under den stora eken satt en flicka och läste.

Två män stog och pratade med varandra vid ett cyckelställ och en fet tant stog utanför skivbutiken och soppade gatan.

Jag stannade vid mataffären och köpte ett äpple som jag åt på medans jag gick.

När jag kom fram till bageriet slängde jag äppelskruttet i en buske och kikade in genom fönstret och där stog han, iklädd ett förkläde och en tjock liten kockmössa åvanpå det lockiga håret. Han så så söt ut.

Jag gick in.

---

Del 2 uppe nu då! K O M M E N T E R A gärna vad ni tycker, det är mycket roligare att skriva då. nästa del kommer ikväll eller imorn! Ha det bra, puss!

Jag rykte till. Jag kännde hur det blev ljusare i rummet då någon, förmodligen min lille bror, drog upp rullgardinen.

Jag slog upp ögonen och Oliver kom och satte sig i min famn.

"Du får faktiskt inte sova mer nu, mormor, morfar och pappa kommer idag och mamma har bakat en tårta och hon sa att jag inte fick smaka utan att du var vaken så du måste gå upp nu."

Jag började skratta åt min 9 åriga brors ord och ansiktsutryck. Han såg väldigt orolig ut, han var så söt med dom stora bruna hundvalpsögonen, det svarta ruffsiga håret och hans mun som stog på vid gavel.

"Ja, jag kommer, ska bara fixa mig lite först" sa jag och klappade honom på huvudet. "Hälsa mamma att jag sa att du får smaka på tårtan"

Han sken upp som en sol.

"Tack, tack, tack, du är världens bästa... Grattis föresten" Sa han och kramade mig innan han sprang ut till köket.

Idag var min födelsedag, tänkte jag för mig själv. 17 år.

Jag gick upp från sängen, gick fram till garderoben och tog fram ett par jeansshorts, ett vitt linne och en grå kofta.

Med händerna i fickorna gick jag ut till köket och möttes av min mamma i en blommig klänning, rosiga kinder och en stor jordgubbstårta i famnen.

"Grattis älskling, hur känns det att vara 17 år?" Hon ställde ner tårtan och kramade mig. Jag såg Oliver dra fingret över grädden och sedan stoppa den i munnen, han satte pekfingret över munnen som i en gest att jag inte skulle vara tyst. Jag log och i samma stund släppte mamma mig.

"Det känns... Jag har inte riktigt tagit det till mig än, det känns som vanligt"

"Det kommer" sa mamma "Mormor och morfar är på väg och Pappa kommer väl om drygt en timme skulle jag tro"

"Mm..." Sa jag och satte mig vid köksbordet och tod en macka.

När jag ätit lite så gick jag ut i hallen, drog på mig mina skor och precis när jag öppnade dörren så kommer mamma rusande.

"Ska du ut?" sa hon och såg förvånad ut

"Ja... jag tänkte det" Sa jag med ena foten utanför tröskeln.

"Kan du inte vänta tills mormor och morfar kommit, dom är nog här om 10 minuter"

"Men jag tänkte köpa en bok"

Hon tittade på mig och började le. "Du är inte som alla andra ungar som sitter inne och spelar tv spel hela dagarna..."

"Är det något fel?" Sa jag och blev faktiskt ganska irriterad för att jag bara var mig själv.

"Nej, nej inte alls!" skyndade sig mamma att säga "Du är bara så speciell min lilla ängel."

"Hon är inte liten längre hon är ju giganstisk" Sa Oliver som stuckit fram sitt huvud bakom mammas rygg.

"Hörru du" Sa jag och sprang fram till honom. "Ska du ta spö eller?"

Jag tog tag runt hans mage och lyfte upp honom, snurrade några varv och sprang sedan in i vardagsrummet och la honom ner på golvet och började kittla honom.

"Sluuuta!" tjöt han och han skrattade så tårarna rann.

Jag ställde mig upp och gick fram till mamma, gav henne en kram och gick sedan ut i trapphuset.

Jag sprang ner för tapporna och ut i den varma Juli solen.

Jag sprang ut på ängen, genom buskarna och ut på den lilla kullerstensgatan. Jag gick mot staden och möttes av en massa människor som hejade glatt. Jag svängde in på en annan liten gata och sedan in genom en dörr.

Rader av bokhyllor mötte min blick och jag började genast leta efter böcker vid författere vars efternamn börjar på S, i mitt fall Shakespeare. Ville köpa Hamlet eftersom jag alltid velat läsa den.

Den lilla mannen i kassan kom fram till mig.

"Behöver du hjälp?" Frågade han artigt och log emot mig.

"Nej tack" Sa jag och gav honom ett litet leénde tillbaka "Jag tittar bara."

Han gick iväg och satte sig bakom disken igen och jag fortsatte leta.

Visst hade det gått mycket snabbare om jag sagt att jag behövde hjälp men jag är en sådan person som vill göra saker själv, utan hjälp.

Den lilla klockan åvanför dörren till bokhandeln plingade till och en kille i ungefär samma ålder som jag kom in. Han hade riktigt lockigt hår och perfekta gröna ögon som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag när han mötte min blick.

Jag tittade snabbt bort och försökte fortsätta leta men det gick inte så bra eftersom hans ögon inte ville lämna min synvilla.

"Hej sir, kan jag hjälpa er med något?" Frågade butiksägaren.

"Nej det är bra tack" Sa främlingen med en mörk vacker stämma som fick minna ben att förvandlas till spagetti "Jag har precis flyttat hit så skulle bara se mig omkring lite."

Han slog sig ner på en stol vid disken.

"Jaha ja, jag förstår, vart någonstans bor ni?"

"En bit här ifån i en lägenhet bredvid stora ängen"

Mitt hjärta började skena, det var där jag bodde.

"och vad förde du och...?" sa butiksägaren

"Min mamma, Anne och min styvfar, Joe"

"Ja, vad förde er hit, ut på landet?"

"Joe har jobb en liten bit här ifrån så det blir enklare att ta sig till jobbet"

"Trevlig, trevligt. Hoppas du komer hit då och då. Inte så många i den här staden köper böcker det är mest tjejen där borta som kommer hit" Han pekade på mig. Jag blev blossande röd om kinderna.

"Jag heter Wanda..." Sa jag lite blygt

"Nå jag heter Steve och jag uppskattar att du kommer hit så ofta Wanda, det är kul."

"Och jag är Harry" Sa killen "och jag är sen, måste tyvär gå nu"

"Sen till vadå?" Frågade Steve

"Bageriet, jobb du vet"

Han gick ut.

Jag stirrade ut genom fönstret tills jag inte såg honom längre och sedan kollade jag på hyllan framför mig och märkte att boken jag letade efter hade stått framför mig hela tiden.

---

Så det var första delen. Kommentera vad ni tycker, PUSS ♥